För ett tag sedan pratade jag med någon som står mig nära om det här med kriser. När han gick sista året på gymnasiet omkom en av hans bästa vänner i en trafikolycka. Så här berättar han om hur han upplevde det:
"Jag var ute på praktik då, på ett dagis. Så jag var där när pappa ringde och berättade. Hela kroppen skakade. Jag bröt ihop och började stortjuta. Jag gav telefonen till en av lärarna där så pappa fick förklara.
Allt blev liksom....jag grät tills det inte kom mer tårar.
Allt stannade upp. Tiden stod still. Man tänkte inte på annat.
Det är jättesvårt att förklara mer exakt hur man kände.
Jag ångrade att jag inte åkt och hälsat på någon ledig helg. Han skulle komma och hälsa på under jullovet (olyckan inträffade i början av december). Jag fick skuldkänslor för det.
Det kan gå så fort.
Jag vågar inte ens tänka tanken att vi skulle ha haft något litet gräl eller så....
Automatisk får man skuldkänslor. Varför sa jag inte hur mycket jag uppskattade honom? Varför berättade jag inte för honom hur mycket jag tyckte om honom?
Sen blir man förbannad. Hade han tagit en annan väg hade det aldrig hänt. Han skulle egentligen åkt hem till Malin, men så ändrade han sig.
Ingenting spelade någon roll.
Sedan började jag tänka på om det hade hänt mig själv.
Jag var så fruktansvärt ledsen, men det var ingen depression.
Folk säger att de vet hur det känns. Håll käften det vet du inte alls! vill man säga, men det gör man inte. "
Känner ni igen några av krisens olika faser i hans berättelse?
/Helene
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar